Av Kerstin Jonmyren
Våra gutniska förfäder som levde för så där ettusen år sedan, talade ett språk som låg ganska nära sin samtids allnordiska språk. Några århundraden senare däremot, för så där 600 år sedan, låg gutniskan ganska långt från de övriga nordiska språken i omgivningen, danska, svenska och norska, språk som under tidig medeltid hade mottagit kraftig påverkan från lågtyskan. De hade ändrats i riktning mot att bli någon sorts lågtyska dialekter. Gutniskan och isländskan däremot förblev relativt opåverkade.
Under 1600-talet skedde en stark förändring av det gutniska språket. Den danska staten gick in för att knyta sina provinser hårdare till sig. Man började föra mer regelbundna protokoll av olika slag. För Gotlands del påbörjades 1601 en serie protokoll som vi kallar Tingsvittnen. Protokollen fördes givetvis på den tidens danska.
I slutet av 1600-talen började protokoll föras även för de olika häradstingen. Då var Gotland svenskt och Sverige hade för avsikt att ta en ännu starkare kontroll än danskarna över sina nya provinser. Protokollen blev fler och de svenska ämbetsmännen på ön ökade också. Det gamla gutniska språket förändrades snabbt under denna process. Det fördanskades först kraftigt. Därefter kom det svenska inflytandet. Folket måste kunna tala med ämbetsmännen och tog givetvis intryck av prästernas språk i kyrkorna.
Inga protokoll fördes på gutarnas eget språk under 1600- och 1700-talen. Det finns endast några enstaka hyllningsverser bevarade på gutamål, och frågan är om man verkligen skrev dem genuint. Vi vet inte heller värst mycket om hur språket talades. En besökare på 1700-talet angav att han uppfattade det som att gutarnas språk hade ett starkt inslag av danska. Av hyllningsverser från 1700-talet kan man ändå finna att den gamla gutniska grammatiken till stor del ännu levde kvar då, medan ordförrådet redan då till stor del hade förändrats i riktning mot nya tiders gutamål.
Säves betydelse
Först under senare delen av 1800-talet började språket att nedtecknas, främst av den idealistiske fornforskaren P A Säve i Visby. Hans arbete startade egentligen när gutamålet började lösas upp och snabbt förändras i riktning mot svenskan. Säve kände säkert att det var hög tid. Hela samhället förändrades genomgripande i hela Norden från just mitten av 1800-talet. Det blev folkskolor, allmän läskunnighet, järnvägsbyggande, frikyrkorörelse, emigration och även folkomflyttning inom länderna. Därtill kom värnplikten, på Gotland först med Gotlands beväring, sedan med allmän värnplikt under i stor utsträckning svensktalande befäl. I socknarna mitt på Gotland började de stora gårdarna att ta in mycket arbetsfolk från fastlandet, och i norra delen av ön drog kalkstensindustrin till sig folk från stora områden. Givetvis kom all denna förändring att påverka språket.
Gutamålet, även kallat nygutniskan, var endast ett talat språk på ett litet språkområde utan stöd av något skriftspråk. Det var dömt att försvinna. Resterna av det har dock levat kvar på vår ö ända fram till mitten av 1900-talet. I Visby med omnejd försvann det först, sedan på norra delen av ön. De som idag bäst minns hur det verkligen lät och i olika mån behärskar det, har ofta sin bakgrund på den södra delen av ön, och i kustsocknarna.
Gutamålsgillet
På 1940-talet grundades Gutamålsgillet med syfte att värna om det gamla ärvda språket, och en del av medlemmarna skrev också berättelser på språket. De fick då stava som de tyckte det lät, eftersom språket saknade stavningsregler. Konstnären och författaren David Ahlquist i Ardre är kanske den mest kände skribenten. Även diktarna Gustaf Larsson i Norrlanda och Arvid Berggren i Vamlingbo skrev på gutamål. Författaren Anna-Kajsa Hallgard, bosatt i Levide, skrev likaså en del på sitt ärvda modersmål, men kanske mest på svenska. De är nu alla avlidna.
Vid läsning av deras texter observerar man snart att gutamålet inte var enhetligt över ön – uttryck och ordvändningar varierade mellan socknar. Givetvis var det allra mesta allmängods, framför allt den grammatiska stommen. Fårö hade en egen dialekt i gutamålet, beträffande uttryck och inte minst beträffande satsmelodi. Man skulle kunna säga att Fårös satsmelodi ligger närmare svenskans, och att orsaken till detta kan vara att Fårö har mer kvar av ett uttal från tidigare århundraden, medan storön har förändrat sitt. På Storsudret (längst söderut) har man talat ut orden ”kortare”, mindre med utdraget ou och äi, troligen av samma orsaker som på Fårö, alltså rester av äldre uttal. Förr brukade man på Sudret härma Visbybor som sade ”ooungdooum” och ”roouligt”. (ungdom och roligt)
Gutamålets uttal
Så vad är då ursprungligt och vad är nytt och vad är alldeles eget i gutamålet?
- De urgermanska diftongerna ai, au och åi är ursprungliga. Stain och bain, auge och raud, håi och måi, i betydelsen sten och ben, öga och röd, hö och mö. En del av dessa diftonger finns kvar i tyskan men har försvunnit i svenskan.
- De så kallade triftongerna har vikingatida ursprung, biaude = bjuda, diaup = djup.
- Då hette det också fa, gangg och bat (få, gång och båt) och det behölls i gutniskan.
- Långt i har behållits från fornnordiskan, smid, vit, skip (uttalas med s+k) har behållits men blivit smed, vett och skepp i svenskan.
- Långt y och u har också behållits, kyt och yvar samt bukk, dukke och um, men ändrats i svenskan till kött och över, samt till bock, docka och om. (Dessa u uttalas med ett o-ljud som i svenska bok, dok och lom)
- Mb och ld har behållits inuti ord, lamb, kamb, gamble, sild, kväld. (lamm, kam, gamle, sill, kväll)
- Konsonantsammanställningar med r inne i ord har däremot ”smält ihop” – Las, jan, ban, kal, kuss, där svenskan har Lars, järn, barn, karl och kors.
- Konsonanterna uttalas hårt, g, k, dj, gj, ng. Korg uttalas med g, kiste med k, djaup, gjaute (gjuta) och langg med alla bokstäverna tydligt uttalade. Samma gäller för de sammansättningar som på svenska blir sje-ljud. Skinn, skiaute (skjuta), stiännar (stjärnor)
- Sj-ljudet uttalas närmast med si som start, fast det också låter likt ett ch-ljud. Exempel: sjöen och sjau (sjön och sju)
- Diftongerna ou och äi anses ha kommit in sent i språket: Trour deu att däin mour säir mäin koui? (Tror du att din mor ser min ko?) Dessa diftonger är mer tydliga mitt på Gotland, medan man, som tidigare nämnts, på Sudret och i synnerhet på Storsudret, talar mycket ”kortare”, med svagare diftonger.
- Konsonantsammanställningar inne i ord har ”smält ihop” – Las, jan, ban, kuss, där svenskan har Lars, järn, barn och kors.
- Orden binds mer med varandra än i svenskan, slutvokaler försvinner inne i meningar. Ja kan int säg mair, (Jag kan inte säga mer) Da kund vår int kumm häit. (Då kunde vi inte komma hit). Detta gäller Storöns gutamål, fårömålet liknar svenskan mer i detta fall.
Ljudet r uttalas mycket tydligt i gutamålet, rullande. Akademiskt kallas det gotländska r-ljudet för främre tungrots-r. Ett intressant tillägg kan vara att uttalet av r-ljudet är en mycket tydlig dialektmarkör i svenskan – och även i andra nordiska länder.
Som ett exempel på punkterna ovan kan sägas att En diaupar bat far ga langgt yvar staini (En djup båt får gå långt över stenarna) eller Ha biaudar pa sild um kvälden (Hon bjuder på sill om kvällen) skulle de vikingatida gutarna nog ha förstått.
Tilläggas kan att ordet ha för hon är av minst medeltida ursprung i gutniskan.
Gutamålets formlära
Den gotländska formläran skiljer sig påtagligt från den svenska. Exempelvis finns genusböjningar kvar som exemplen nedan visar:
En raudar hatt, a raud kappe, ett eller a rytt häus, raude korgar. (röd)
En storar kal, a stor töis, ett eller a stort skinn, store bladar.
Han jär sultn, ha jär sulti, di jär sultne. (hungrig)
Han jär dummar, ha jär dum, di jär dumme.
Han jär sjaukar, ha jär sjauk, di jär sjauke. (sjuk)
I stor sett alla pluraländelser är –ar: gardar, töisar, tråiar (tröjor) bäiar (bin) häusar (hus)
Bestämd form pluralis har aldrig slagit igenom i gutamålet, ett minne av fornnordiskan.
Sorkar slas (Pojkarna slåss) Ja säir att töisar gar där. (Jag ser att flickorna går där)
Bestämd form singularis finns däremot, som exemplen nedan tydliggör:
En buck – bucken (bocken eller vintermössan)
A tungge – tunggu (tungan)
A nat – nati (natten)
A tug – tuge (repet)
Vad gäller personliga pronomen i gutamålet kan nämnas att mig, dig och sig uttalas mi, di och si – exempelvis: Kum ti mi! (Kom till mig). De och dem uttalas daim i betonad ställning i satsen, di i obetonad. Daim sum kummar vait (De som kommer vet) men Di vait int vaim sum kummar (De vet inte vet vem som kommer).
Dessa u i orden kum eller kummar uttalas som o i svenska ordet ko.
Pronomenet vår är speciellt, liksom bestämd form efter genitiv
På Fårö säger man ora, på norra delen av ön oe och på Sudret o. Det ursprungliga är givetvis ora. Jämför med det tyska unser och engelska our.
En egenhet för gutamålet är att man har bestämd form efter possessiva pronomen: mäin dotri(min dotter), ed bani (era barn), hans gräisen (hans gris), o sorken (vår pojke), daires garden (deras gård)
”Folket i vår gård” kan alltså, beroende på platsen på ön, heta ore fålki, oe fålki eller o fålki, och på sina håll t o m ófålki, alltså som ett ord med betoning på det första o-et.
Ytterligare är att konstatera att personliga pronomen uttalas olika beroende på vad som följer, ord i maskulinum eller femininum. Det heter din garden, men däin lampu, min stolen, men mäin kappu.
Ytterligare exempel på specialiteter i gutamålet, passiva omskrivningar:
Kom ti De kom ti stormä (Det började att storma)
De kund De kund ha da skriv häit ( Hon fick för sig att skriva hit)
Var gynt ti Någle var gynt ti skrivä (Några hade börjat skriva)
Bläi nytted Di blai nyttede ti skrivningg (De användes till skrivning)
Gutamålets satsmelodi
Det som idag i Sverige kallas gotländska består mest av en speciell satsmelodi och några diftonger, ou, ei och äu, där svenskan har o, i eller u (stour, läiten och däu för stor, liten och du) samt det speciella åe-ljud när svenskan har ett ö (mjåelk och tråeskel där svenskan har mjölk och tröskel). Kanske också att avsluta verb med obetonat ä där svenskan har a, dansä och ropä. Inget av detta är egentligen särskilt gammalt i gutamålet. Förhoppningsvis är satsmelodin det, fast det kan vi inte veta, eftersom det självklart inte finns några särskilt gamla ljudupptagningar.
Källor och lästips:
Böcker av PA Säve
Gustavson, Herbert (1974), Inledning till gutamålets studium. Visby: Godring.
Gustavson, Herbert, red. (1991): Gotländsk ordbok / på grundval av C. och P. A. Säves samlingar. Visby: Hanseproduktion.
Jakobsson, Las (1990), Gutamålet: ett språk med gamla rötter. Visby: Gotlands Läromedelscentral.
Lithberg, Nils (1929), Ett gotländskt hyllningskväde från 1717. Gotlands Allehanda 1929.
Snaedal, Thorgunn (2002), Medan världen vakar: Studier i de gotländska runinskrifternas språk och kronologi. Uppsala: Swedish Science Press.
